Det är så svårt. Och det är så irriterande. Och det är så kämpigt.
För precis ett år sedan var jag i precis samma situation som nu. Jag hade gett mig av till en helt ny stad med helt nya vanor, ställen, seder och människor. Jag var själv på en ny plats och fram för allt i en ny situation.
Så tycker man att man kämpar och lyckas göra det ganska bra för sig själv. Och då smäller nån undan benen på en. Pang och du måste lämna allt du samlat på dig för att svepa iväg till nästa osäkra kort.

Ja, jag är lite nere. Jag sitter hemma på en lördagkväll, för mig själv. Jag har haft en nästan produktiv dag, fått gjort det jag tänkte. Sett en film och ätit trams. Och sen inget. Jag känner ingen här. Jag har ingen att vända mig till, inget att landa hos och ingen att krascha hos. Ikväll saknar jag min Hanna väldigt mycket. Hon har alltid något smart att säga när man är ledsen. Hon vet alltid vad jag menar och förstår mig så himla väl. Jag saknar min Ole också. Han har alltid armar som vill kramas och en trygghet jag behöver.

Ja, detta var vad jag ville. Detta är min dröm. Men jag hatar det. Jag hatar att jag är ensam, att jag måste kämpa mig till allt jag vill ha nu och känna mig som en jävla 6-åring som är rädd att ingen kommer tycka om mig eller att de ska vara dumma mot mig. Jag hatar att det bara går en massa brudar i min klass och att de alla är så sjukt svåra att tas med. De säger en sak och menar något annat och gör något tredje, jag vet inte hur jag ska hantera dem!?

Ja fan, är det nån kväll man ska va ensam och deppig är det väl en lördagskväll. Men ändå, det suger.

Jag saknar mitt Oslo så jävla mycket!