Fick order av Hanna igår att börja skriva här igen, så jag tänkte i alla fall ge det ett litet försök.

Innan jag börjar med det andra så hoppas jag att det inte är någon som har missat min fräcka pappa på tv! Han var med i lördags på Postkodmiljonären och är med nu igen på fredag eftersom han inte hann klart där i stolen. Kolla kolla!

Som säkert de flesta vet vid det här laget har jag kommit in på veterinärlinjen i Uppsala och flyttade hit mycket hastigt och mindre lustigt. Det var väldigt kämpigt att lämna Oslo och det liv jag skapat där det senaste året.
Nu är jag dock framme och det börjar kännas nästan normalt att vara här. Dagar flyter på och den gamla plugg-lunken börjar infinna sig. Det är ganska kul att plugga faktiskt, jag har saknat det!

Det är ganska annorlunda här mot gymnasiet, det är det inga tvivel om. Givetvis är folk äldre, jag är utan tvekan en av de yngsta i klassen. Sen är folk mer motiverade, det här är vad alla verkligen vill och de flesta har kämpat mycket för att komma hit vilket ger en positiv och förväntansfull atmosfär. Sen är det ju också fler snillen här än det brukar samlas i klasser. Vi har några riktiga bessewissrar och översittare men väldigt många fler trevligt hjälpsamma, smarta människor. Jag tror att en del är stressade nu i början och vill veta mest ch va duktigast. Misstänker dock att det kommer att försvinna mer och mer desto längre vi kommer och allt är nytt för alla.

Boende är en stor fråga för mig för tillfället. Jag bor just nu som inneboende hos en mycket trevlig man som heter Sven. Förutom att det är lite jobbigt att leva ur flyttlådor måste jag säga att det funkar riktigt bra. Speciellt som han nästan aldrig är hemma just nu. Jag håller på att leta studentrum och lägenheter ändå och hoppas snart få något mer permanent ställe att bo på.

Det jag saknar mest med Oslo är mina bästisar. Hanna och Ole. Det känns jättekonstigt att inte bo med Hanna längre och ha henne att ventilera eller vara tyst tillsammans med. Blev så van vid att alltid ha henne där att det känns som att det nästan alltid varit så, även om det bara var typ 9 månader. Ole saknas också mycket, vi hängde ju ihop nästan hela tiden det sista och det är skitkonstigt att inte kunna hänga med honom på eftermiddagarna. Men han har lovat att komma och hälsa på så mycket han kan och nu har han till och med fått ett extrajobb så han har råd att komma hit lite oftare. Dagen för min första skriftliga tenta kommer bli ljuv för då har jag inget att plugga på och den helgen kommer Ole hit. Vilken fest det ska bli!

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om, men jag nöjer mig med det här till att börja med. Kanske lite konsigt att ha kvar projectoslo som titel nu, men orka byta...