Hanna och jag har just för andra gången gått på lyxresturangen som ligger i vår byggnad. Ett samtalsämne som kom upp var just det att vi nu är två brudar med fast heltidsjobb som vi tycker om, vänner vi litar på, ett förstahandskontrakt på en härlig lägenhet mitt i den mest attraktiva delen av Oslo. Vi är ganska feta ändå.

Jag har också tänkt på det där, när slutade jag sakna Sverige? När blev Oslo mitt "riktiga" hem?

Jag tror det var efter att jag och Hanna började bo tillsammans på allvar. Det var liksom som att bitarna föll på plats och jag kunde slappna av på allvar. Även om det var då alla problemen började funkade det så bra eftersom jag hade henne att tackla det med.

Och när började jag va en sån som sitter på bussen och njuter av färden snarare än att behöva upphålla mig med tusen saker?

Jag har alltid varit ett understimulerat barn. Eller kanske snarare, jag har alltid tyckt om att överstimulera mig själv. Jag satt alltid med musik, MSN, harpan och läxorna samtidigt. Eller kanske TV också. När jag pendlade till partille satt jag alltid antingen med både musik och bok eller ljudbok och sudoku. Det gick ju inte att bara göra en sak i taget, för då kunde jag inte koncentrera mig.
Så har jag nu upptäckt gång på gång på diverse tåg- och bussresor hur lite jag egentligen behöver underhålla mig själv med. Jag trivs ofta bra med att bara se ut genom fönstret. Kanske lyssna på musik och följa med i naturen. Försöker övertala mig själv till att börja läsa, men får egentligen inte alls lust till det.
Fortfarande överpackar jag på underhållningsfronten och tar med mig bok, tidning, mp3, dvd-spelare plus 30 filmer och serier, godis, dricka, mat och en massa annan skit. Så kommer jag fram och har knappt öppnat väskan men måste ändå kånka runt på allt tramset tills jag ska hem igen. Konstigt. Jag måste nog börja anpassa mig efter mig själv lite bättre.

På lördag är det 16 mai och då ska man fest gärnet. Jag jobbar fram till 7 så jag får jobba ikapp alla andra, får antagligen köra fickplunta med läkarsprit i på jobbet. På 17 mai ska jag försöka komma ur sängen och se på festligheterna i staden. Fast Lina är ju här och hon är så där irriterande morgonpigg för det mesta så det kanske kommer lösa sig ändå.

Longboarden och jag är fortfarande vänner, fast jag råkade köra den genom en lerpöl idag. Lite putsande och pussande senare mår den ganska bra igen. Stackars...