SKa väl inte säga att mina Glory Days är över, men som alla har sagt har mitt jobbschema varit ett rätt ovanligt ett för att jobba i butik. Kontorstimmar, inga helger. Nu kommer det ändras lite. På grund av att ekonomin är så dålig går butiken också lite sämre än önskat och nedskärningar kommer att behöva göras. Igår blev jag inkallad till chefen.
Det första han sa var att jag inte fått sparken. Sen sa han att det ändå kommer bli lite förändring. Jag ska börja jobba sena skift var tredje vecka. Detta innebär också att jag arbetar lördag var tredje vecka. Detta känns helt fint faktiskt. Jag har längtat efter att få lite dagsljus, jag får sova lite mer de veckorna och jag får lite mer betalt på grund av ob-tilläggen.
Däremot gillade jag verkligen inte sättet han la fram det på.
I och med att jag ska göra detta var tredje vecka betyder det att två andra ska göra samma sak, så att någon gör det varje vecka. Jag frågade vilka det skulle va och antog att det var jag, Maria (som började en månad efter mig) och Marius, som jobbar likadant som vi. Annars är det typ bara skiftledare som jobbar fulltid och de har redan sånna scheman. Han svarade att det var jag, Mohammed och antingen Marius eller Maria. Han var osäker mellan dem eftersom han tänkte på deras sociala situationer. Marius bor hemma hos sina föräldrar fortfarande och Maria har en sambo hon pratar om hela tiden. Så kom kommentaren
"Du har ju ingen familj, så för dig gör det väl inget."
Det var ett sånt jävla slag i ansiktet. Jag är singel och bor inte med mina föräldrar - därför är det väl ingen som bryr sig om när jag kommer hem. Eller vad?!
Jag blev chockad och sa inte emot, men det slog mig ganska illa faktiskt. Sedan sa Maria precis samma sak, att hon tyckte det var viktigare för henne att komma hem för att hon skulle få träffa sin pojkvän. Som hon bor med. Det var inte lika illa, för hon är lite sån, men det gjorde ont ändå.
Det gör mig förbannad att folk tänker att jag inte blir saknad bara för att jag inte är tillsammans med någon.

Jag har visst en familj som jag älskar och som saknar mig om jag är borta länge. Den heter Hanna, och den är fantastisk.