Jag måste erkänna...

...att jag nästan välte av jobbighetskänsla igår när jag insåg att jag skulle till jobbet idag. Fanns verkligen inte med i min planering och kom väldigt oväntat. Ändå klarade jag fint att gå upp efter knappa 5 timmars sömn och kände mig som hemma med att vara på jobbet igen. Trivs. Dock har jag ju också i tankarna att om en liten vecka svischar jag ner för backarna i Hemsedal med människor jag saknar. Tufft.

Systern och pojkvännen har kommit och åkt. Blev några bilder under tiden eftersom systern bestämt sig för att ta igen ett drygt års fotograferande...




Vi ser turistiga ut framför den fina moskén



Turistiga och efterblivna framför rund sak med pelare



Antasta kulturarv



Spana ut över vatten med tafflig panflöjt i öronen



"Inte-sitta-i-bajset"-bilden



"Se-efter-om-någon-är-hemma"-bilden



"Somliga-är-tuffare-än-andra"-gränden



Gå i mammas fotspår



Samma-samma



Nära-nära



En i mängden



Booty-sisters



Superhjältenamn: Snusk-Hummern


Nu har jag lagt in en massa bilder. Nu får du va nöjd. Snart är det första maj! :D

Å hjälp!!! Får man verkligen göra sådär?

Känner mig just nu lite... öh.. bekymrad tror jag.

Kram M

Provar igen med kommentar, blir kanske dubbelt. Jo alltså, får man verkligen göra sådär? Superkul, fast som mor blir jag bekymrad. Det är nog bäst att du flyttar hem igen så jag kan ha lite koll ;)

Kram M

Hm, jag känner igen dedär randiga vantarna ;-) Snart ses vi! Puss

Haha, va? Vad är det jag inte får göra och hur hade du tänkt kontrollera det? :P

jag älskar bilderna, hur coola som helst. =) Mysigt att gå i mammas fotspår.:) en av mina favoritbitar med din blogg är dock ändå din och din mammas konversationer via kommentarerna! :D Tack för en fin dag, riktigt mysigt att se dig <3