Idag inträffade mardrömmen. När jag, 10 meter innan porten till trapphuset, ska plocka upp nyckeln finns den bara inte. Jag känner på alla tänkbara och otänkbara ställen, men den är inte där. Kör backtracking. Helvete, den ligger på byrån i hallen!
Hjärnan går rätt in i problemlösarstadie. Ok, ringa hyresvärden, kan hon ha nyckel? Nej, vi har fått alla som fanns. Men hon har nog numret till fastighetsskötaren som måste ha nyckel till alla lägenheter för nödfall. Jag ringer hyresvärden.
Hinner slå numret innan jag kommer på att jag för säkerhets skull borde ringa Edvard. Han skulle ju ham till Sverige idag och ta långhelg, men han kanske av en eller annan anledning inte kommit iväg hem. Medan jag tänker allt detta kommer annat folk och ska in, så jag tar mig förbi de båda gemensamma portarna och är på väg till lägenhetsdörren när Edvard svarar, hinner precis säga hej innan jag tar i lägenhetsdörren och den går upp!
"Åh, du är hemma!"
Lyckan sprider sig genom kroppen på mig. Underbart!
Han skulle hem och hämta lite saker men var precis på väg därifrån, vilken otrolig tur! Givetvis låg nycklarna precis där jag trodde, på hallbänken. Ska aldrig släppa dem igen.

Idag har jag städat i över 1½ timme. Jag avskyr att städa, men när jag väl kommer igång får jag städmani och städar allt!
Till och med kökskaklet och fläkten över spisen fick sig en omgång. Och det vidriga utrymmet under diskbänken. Lyfte även på soffkuddarna, där fanns det mycket gott att hämta. Nu känns allting mycket fräshare. Nu vågar jag släppa hit föräldrarna.
Mamma, pappa. Nu är ni välkomna!